Fysisk och psykisk misshandel - Här är min historia.

Den 4 Oktober 2003 var då vi träffades och officiellt blev tillsammans. Men likaså samma dag börjar min värsta livsresa av dem alla vilket jag då ännu inte kommit till kännedom av.

Sedan första dagen vi sågs träffades vi intensivt och trots att vi bodde i olika städer så hittade vi sätt att kunna träffas även om det bara var stundvis eller över dagen. De första månaderna var ljuva och kärleken var överallt i luften där vi befann oss. Den lyckan. Vi höll handen och gav varandra fina komplimanger. Jag fick småpresenter ofta och trodde jag hittat Mr. Right.

Mina föräldrar däremot gillade aldrig honom från början och ville mer eller mindre inte veta av honom men jag stod fast vid mitt val och sa att jag kommer vara med honom oavsett vad de tycker eller säger. Ingen ska få ha rätt att få bestämma vem jag kan vara kär i, det är ju mina känslor och mitt liv. Jag som alltid haft det struligt med familjen brydde mig inte så mycket och levde vidare i min dröm.

Men efter några månader började saker snabbt förändras. Han var inte alls samma människa som förr. Kontrollbehovet växte alltmer för varje dag som gick och svartsjukan började krypa fram likt en giftig orm. Jag fick höra rykten om att han flirtade runt med andra tjejer och även umgicks med ett av sina ex. När jag frågade honom om detta ljög han så bra att jag avfärdade alla rykten och tänkte att alla andra bara var avundsjuka på det vi hade. Min vänkrets minskade allt mer då han var det enda jag såg framför mig och brydde mig inte om annat. Jag var så blind.

Efter ett större bråk med mina föräldrar packade jag min väska och flyttade hem till honom. Väl på plats utan någon annanstans att ta vägen blev bråken alltmer intensiva och den första gången det hettade till ordentligt var på en fest hemma hos några vänner. Efter lite för mycket alkohol och ett gräl jag inte ens kommer ihåg hur det började tog han in mig på toaletten för att prata ostört. Väl därinne när dörren låsts åkte jag snabbt på ett flertal lavetter och han drog mig hårt i håret när jag grät och försökte ta mig ut. Vad som hände sen har jag inte riktigt minne av men jag kommer ihåg att den gången var jag bara chockad över situationen och tog mig därifrån med en gemensam vän för att lugna ner mig. Jag berättade såklart ingenting för jag ville inte någon skulle tro att vi hade det dåligt på något sätt. Under promenaden någon timme senare ringde han och bad om ursäkt och jag gick godtroget tillbaka dit och tänkte att det var en engångsgrej. Han hade ju trots allt druckit.

Efter den gången tog det inte lång tid förrän allting trappades upp. Käftsmällarna övergick i sparkar, knuffar och slag som inte bara var i ansiktet utan hela kroppen och bråken blev alltmer vanliga och det slutade med att vi bråkade allt oftare tills misshandeln blev ett dagligt inslag i mitt liv. Vid det laget var kärleken antagligen borta för länge sedan men behovet fanns där. Jag var beroende på hans närhet eftersom jag inte hade någon annan kvar. Jag försökte nå ut till de få vänner jag hade kvar men mitt ex hade hunnit före. Han hade smutskastat mig och kallat mig lögnare och påstod att han är oskyldig till alla mina anklagelser. Efter en hel del övertygelse ställde de sig på hans sida och där stod jag ensam och avskalad från allt jag en gång haft. Mina vänner som förr stog mig nära var nu hjärntvättade och pratade inte längre med mig vilket gjorde att jag inte såg någon annan lösning än att finna mig i det livet jag levde.

Allteftersom tiden gick så blev det till en vana. En vana att bråka och gråta varje dag. Hans vänner började till och med gå emot honom och säga till när bråken var som värst framför folk, han skämdes inte och kunde slå mig helt öppet på fester eller rent av nere på stan mitt i stora folkmassor, i butiker, caféer mm. De var tyvärr inte tillräckligt rakryggade att säga emot och be honom sluta utan bad honom göra det mer diskret eller någon annanstans där de inte behöver se. Jag var när allt kommer omkring inte den enda hotade människa i hans närvaro. Det fanns en rad olika "anledningar" till varför han slog mig. För att jag inte lyssnade på vad han sa åt mig att göra, när vi hade olika åsikter om något till så löjliga saker som att jag inte hade uppsatt hår, de byxor han gillade mest eller rent av tittade på en kille på måfå. Tänk dig en hund i strypkoppel som blir misshandlad och förnedrad av sin ägare. Det var jag.

Tillslut lyckades jag nå ut till en vän som varit mer eller mindre passiv genom det hela men som valde att ta ställning på min sida och finnas där. Jag packade mina väskor och åkte hem till henne, tillbaka till min hemstad blåslagen med de mest svullna ögon du kan tänka dig efter all gråt och sorg.Hon bodde gatan mittemot min familj men jag hade inte mage att ta mig hem. Men jag kunde inte heller stanna där.

Jag tog modet till mig och ringde socialen som min mamma redan haft kontakt med innan då jag har varit hemifrån ca ett halvår vid det laget. Jag berättade inget om misshandeln men tog upp att jag behöver någonstans att bo men kunde verkligen inte åka hem.

I en vecka blev jag tillfälligt intagen på ett behandlingshem för ungdomar och kunde få lite tid för mig själv att tänka och ventilera. Mamma kom och hälsade på och försökte nå fram men jag stängde ut henne och reste en känslomässig barriär som var ogenomtränglig. Det var fortfarande ingen som visste om vad jag gått igenom. Inga myndighetspersoner eller min familj fick veta. Jag var rädd.

Efter mycket om och men flyttade jag hem men inget var någonsin som det en gång var. Vi pratade knappt med varandra och jag kände mig ensam och utstött av mitt eget kött och blod. Ensamheten gjorde mig svag. Bland mina självmordstankar och drömmar om ett annat liv får jag ständiga sms och samtal från killen som ber om ursäkt och uttrycker sin ånger över allt som hänt.

Allt går tillbaka som vanligt. Bråken, misshandeln och tårarna kom åter tillbaka men på något sätt kände jag att det var det enda jag dög till. Det enda jag var värd i detta liv.

Tiden gick och jag blev gravid. Jag lyckades kämpa till en egen lägenhet och flytta ut från familjen. En chans att bli självständig. Vi skulle flytta ihop och bilda familj han och jag. Det här kanske var räddningen? En chans till förändring och glädje.

Men jag hade återigen fel. Misshandeln fortsatte precis som innan. Att det låg ett liv i min mage sket han i fullständigt. Det var som att uppdraget var att skada och förnedra mig till varje pris. Men någonstans där fick jag nog. Jag var nu inte bara rädd för mitt eget liv utan även för mitt ofödda barn. Min son. Jag tog modet till mig att göra slut på vårt förhållande och det gick lättare än jag trodde. Alldeles för lätt faktiskt. Oron fanns fortfarande naggande inuti mig.

Men snart visade det sig att det enda jag lyckades göra slut på var den lilla gnutta ”kärlek” som visats från hans sida. Nu blev hoten värre än någonsin och hans äganderätt blev alltmer klar för mig. Han ägde mig. Och vid den tiden min son föddes blev även han en del av hans ägor. Han ansåg sig ha rätt att få träffa honom när han vill och krävde gemensam vårdnad osv. Men jag kämpade emot. Nu hade jag faktiskt något att leva för och visste vad som skulle hända om min son förlorade sin mor. Det gav mig mardrömmar som jag inte kunde skaka av mig.

Jag som faktiskt behövde egentid då jag fick en ganska allvarlig förlossningsdepression och knappt kunde sköta mitt eget barn allt mindre älska honom då jag bara såg mitt ex ansikte i honom. Sorg och smärta var allt jag kunde se.

Jag gjorde en deal med mitt ex mamma och sade att J, min son kunde få vara där och träffa familjen på det villkor att hans pappa inte tog ut honom på egen hand eller lämnades utom synhåll. Detta fungerade på sitt sätt och jag festade runt varje helg och dränkte mina sorger i spriten när sonen inte var hemma.

Slutligen vid ett tillfälle när jag festat med några gemensamma vänner och det var dags att dra sig hem till honom för att hämta sonen och ta tåget tillbaka hem hände det som fick mig att vända på kakan. Men det var inte lätt eller ens planerat. Vid det här laget har killen hittat en ny tjej men vill fortfarande strula runt och leker kompis med mig. För enkelhetens skull spelade jag med för att slippa mer skit. Det började ju bli bättre. Trodde jag.

Dum som jag var valde jag att vara ärlig om vart jag hade varit och vad jag hade gjort med vem när han förhörde mig om helgen. Jag berättade om en kille som jag strulat runt med kvällen innan. En kille som han sett som ett hot redan när vi var tillsammans, eller ja alla killar var ju ett hot mot honom. Han fick gå vidare men jag fick inte.

Till en början var han lugn men allteftersom tappade han humöret och det eskalerar till ett stort gräl sen kom det. Utbrottet jag hade hållit andan och bett för att slippa. Han slängde ner mig i en säng, satte sig på mig så jag blev orörlig och tog ett hårt tag om halsen på mig för att hålla mig kvar nere samtidigt som han slog och sparkade mig. Jag skrek ut mina tårar men insåg att jag var helt hjälplös så mitt motstånd sjönk gradvis medan han fortfarande skrek på mig och hade grep allt hårdare tag om min hals. Efter att verkligheten började försvinna och jag kände mig så svag så jag inte orkade göra något som helst liv ifrån mig har jag en mindre minneslucka. Nästa jag kommer ihåg är att han hjälper mig att bära ner barnvagnen för trapporna mot gatan och jag låtsas som ingenting framför hans mamma som gör likadant tillbaka. Ingen ville se, ingen ville veta vad som pågick. Ensam och förstörd satt jag med sonen på tåget gråtandes hela vägen hem. Ingen reaktion från övriga passagerare eller andra människor längs min resväg.

När jag på kvällen väl hade kommit hem och nattat min son så ringde jag några vänner för att hålla mig sällskap. Min familj visste fortfarande ingenting och jag ville hålla det så. Medans jag väntade på vännerna passade jag på att snabbstäda lite hemma. När jag sedan gick på toa och var klar och stod framför spegeln och tvättade händerna såg jag till min fasa ett stort rött handavtryck på min hals. Jag insåg hur nära jag var att förlora mitt liv denna dag, tänkte på min son och bröt ihop igen. I desperation för våra liv så svalde jag jag allt vad stolthet innebar och ringde min mamma samtidigt som jag grät hysteriskt för att berätta vad som hänt och fråga vad jag skulle göra. Mamma sa då lugnt men bestämt att jag skulle ringa och polisanmäla och det gjorde jag. Någon timme senare kom polisen hem till mig och förhörde och fotade mina skador och mitt ex blev häktad i sin frånvaro men blev inhämtad av polis redan halv 6 morgonen efter. Den närmsta tiden efter detta har jag stora minnesluckor av. För att vara ärlig kommer jag knappt ihåg en bråkdel av mina år mellan 16-19 års ålder. Den mest traumatiska tid i mitt liv har trängts bort i mitt inre och låsts in.

Efter ca 12 timmars sammanlagd rättegång och många tårar, rädsla och smärta senare så fick han sitt straff. Han blev fälld på 9 misshandelstillfällen av 11 upptagna och fick enbart 2 månader i fängelse för Grov Kvinnofridskränkning. Eftersom jag hade så många minnesluckor och förvirring under denna tid kunde jag inte klart och detaljerat redogöra för alla gånger jag blivit sönderslagen och ingen av mina vänner ställde upp för att vittna som de faktiskt lovat utan drog sig ur i sista stund. Detta gjorde mitt fall svagt och därav det låga straffet. Och eftersom han hade suttit av en månad i häkte under rättegångsprocessen så var det bara en månad kvar på straffet, vilket han spenderade på en öppen anstalt som med såg ut som ett kollo-läger än en anstalt. När han väl kom ut igen och folk frågade vart han varit så hade han enligt vissa varit på semester i sitt hemland och enligt andra som fått reda på att han satt inne att det var på grund av ett gängbråk varav han dunkade ner 7 syrianer i Södertälje. Hans stolthet och manipulationsförmåga var det ju fortfarande inget fel på. Ingen trodde på mig. Eller ingen vågade säga det i alla fall.

För mig spelade det längre inte någon roll. Jag lyckades föra mig och min son i säkerhet. Helvetet var långt ifrån över men han var ett avslutat kapitel. Mitt strypkoppel hakades äntligen av och jag var bara jag. Men vem var jag? Jag hade inte den blekaste aning.

Jag började samla ihop mig, började träffa en kurator som faktiskt förstod mig och lyssnade mellan raderna. Började äta antidepressiva läkemedel och började min resa att repa mig själv.

Här sitter jag nu ca 10 år senare och jag är fortfarande inte hel. Jag kämpar fortfarande och jag kan inte hjälpa att fälla några tårar när jag skriver denna text. Jag är inte ledsen eller rädd längre. Det är snarare lyckotårar att jag fortfarande är vid liv och min resa går mer och mer uppåt för varje dag som går samtidigt som jag växer mig starkare. En sak som gjort en stor skillnad i mitt liv är att jag äntligen lärt mig att älska. Älska mig själv, älska min son och även ha tillit till andra människor överhuvudtaget. 

Till alla er tjejer som råkat ut för liknande situationer. Kom ihåg att ni har bara er själva. Låt ingen trycka ner er till den grad att ni känner er värdelösa och trasiga. Ingen har rätt att få göra så mot en människa. Frihet är en fundamental rättighet för alla människor. För er som ändå råkar ut för detta eller har lyckats ta sig ur ett helvete. Sök hjälp, det är svårt att hela sig själv efter en traumatisk tid som sådan. 

Tack för att ni tagit er tiden att läsa min historia....