Rätten till onani har inte alltid varit en självklarhet!

I över 70 år har onani ansetts som normalt här i Sverige. Men förr i tiden var det inte alls samma acceptans. Såhär stod det i Nordisk Familjebok fr. 1888:

Onani, sjelfbefläckelse, retning av könsdelarna med händerna eller andra onaturliga medel, en falrig last åt hvilken ungdomen alltför ofta öfverlemnar sig, och som i hög grad försvagar nervsystemet och hela organismen, framkallar blekhet, skygghet, afvamgring, leda vid lifvet, hypokondri, hysteri samt slutligen fånighet eller galenskap.

...30 år senare i tidningen Hälsovännen:

Onanisten blir ofta blev. En viss förstämning, dolskhet och modlöshet utbreder sig öfver hans person; istället för det förr så friska väsendet infinner sig en betänklig oro, skygghet och fruktan. Såsmåningom försvagas viljan, minnet minskas och tankeförmågan försvinner. Kroppen förlorar sin ungdomliga friskhet, i det att hela nutritionen blir lidande. Ofta ligger ögonen djupt omgifna af blåaktiga ringar. Lätt inträder svettning. Hela uttrycket är sjukligt, gången är stundom vacklande. Onanisten blir inbunden, skygg och förlägen, söker ensamheten och undviker gärna andras sällskap. Blicken blir ostadig . Han vill ej gärna deltaga i jämnårigas lekar. Fortsättes lasten, så tilltager afmagringen och nervsvagheten. Andtäppa och hjärtklappning uppträda, smärtor känns än här, än där oftast i ryggen; trötthet erfares, i synnerhet öfver länderna; synen och hörseln minskas; hysterisk kramp och danssjuka kan uppträda. 

En grej jag reagerar på är att "Onanisten" nämns som en han, som att det är givet att bara pojkar/män onanerar. Och stackare den person som kanske är sjuk på riktigt men blivit anklagad att vara en onanist med tanke på hur symptomen stämmer in.  Bort med det löjliga skitsnacket och lev ett långt härligt liv med njutning.  Eller som Woody Allen säger: "Vad är det för fel med onani? Det är ju sex med någon du älskar!"